SNÖSTORM PÅ KEBNEKAISE: Vår kamp mot toppen av Sveriges högsta berg
Förord:
Den här historien skrev jag för flera år sedan men är minst lika relevant idag och berättar om min och två vänners försök att bestiga Kebnekaise. Den vänder sig främst till den som ska eller vill i framtiden bestiga Kebnekaise eller något annat berg för första gången. Men kan också vara intressant för den oerfarna fjällvandraren. Det visade sig att hela historien blev en halv bok. Därför har jag delat upp den i tre delar så att det är lite lättare att navigera. Del ett avhandlar vår vandring till fjällstationen, del två toppbestigningsförsöket av Keb och i del tre kan du läsa om vårt senare, mer lyckade, försök samt ta del av lite lärdomar jag fick på vägen. Tack för att ni läser!
Vägen från Nikkaloukta till Kebnekaise fjällstation
DEL 1: Vägen dit.
Efter att ha ett sett många inlägg om Kebnekaise på sociala medier, med skinande väder och storslagna utsikter, så tänkte jag som omväxling dela med mig av mitt toppbestigningsförsök. Det var sommaren 2016 och jag och några vänner hade som avsikt att bestiga Sveriges högsta berg. Vi var, likt många här, relativt oerfarna av fjällvandring och bergsbestigning men ändå väldigt motiverade att ta oss till toppen. Vi skulle upp - och inget skulle hindra oss!
Vår resa började i Nikkaloukta. Vi hade planerat rutten, läst in oss på diverse nätforum och nätsidor som avhandlade ämnet och hade investerat i prylar för flera tusen. Vi var redo – tänkte vi!
Minns inte exakt om vi hade planerat tre eller fyra dagar , hela rutten fram och tillbaka, men jag kommer ihåg att planeringen inte tillät mycket spelrum.
Efter att ha kört över hundra mil från Uppsala så anlände vi till stationen i Nikkaloukta sent på kvällen, ungefär vid åttatiden. Jaha, en tältnatt på stationen i en vacker fjällmiljö tänker ni kanske…
Nejdå, vi hade andra tankar. Efter en snabb middag så kände vi oss redo. Vi kunde ju inte förlora en dag på en kort vandring till Kebnekaise fjällstation. Sagt och gjort, fulla med energi och troligtvis någon form av oövervinnerlighet, så påbörjade vi den cirka två mil långa vandringen till fjällstationen.
Kåtan vid Nikkaloukta i dimmigt regnväder.
"Det är ju ljust hela natten och håller vi ett högt tempo så är vi framme strax efter midnatt " - tänkte vi.
Vår vandring fortlöpte och regnet tilltog och det tog inte en lång stund innan mina nyköpta Goretexskor var genomsura. Meindl GTX foam, det är fortfarande till denna dag det sämsta köpet jag har gjort.
Skavsåren var ett faktum. Tejp och skavsårplåster var ju något vi hade packat långt ner i säcken - rookie mistake nr 1. Att inte preppa med skavsårplåster eller tejp innan vandring - rookie mistake nr 2.
Vi gick till en början på rösad led(läs:grus med stora stenar)genom en hel del skog, med blicken fäst på stigen. 50/10 tempo körde vi, det hade min kamrat lärt sig av sin farsa som var gammal jägarsoldat. 50 minuter gång, 10 minuter vila. Repetera.
Efter några marschpass så började den slutna skogen öppna upp sig och vi såg för första gången dessa vidunderliga och magnifika berg uppenbara sig. Denna mäktiga vy såg vi såklart enbart i 10 minuter, då resterande tid gick åt att kontrollera att man inte satte foten rakt på en vass sten.
Jag minns inte exakt hur lång tid det tog, men klockan hade i vilket fall passerat midnatt när vi såg fjällstationen för första gången. Äsch! Nu är det bara några krön kvar sedan är vi där tänkte vi. Tiden gick och tröttheten kom smygandes. "Näe inte där, men nästa krön kanske?".. Vi såg ju fjällstationen, men det kändes knappt som att den kom närmare. Vårt framgångsrika 50/10 system gick successivt över till något mer svårdefinierat, typ 30/15 system och slutligen till att rasta när man var trött, vilket man tillslut var, hela tiden.
En av många raster med Kebnekaise massivet som vy.
Krön efter krön nedkämpades och en av mina kamrater klagade på smärta i höften(något som senare kom att visa sig vara en allvarlig höftsjukdom). Jag minns att jag var rädd, rädd för att han skulle trampa fel och ramla ned för ett av de många hisnande stup vi passerade. Jag lade mig bakom honom för att lättare hålla uppsikt.
Men vi alla hade det jobbigt och nu var det bara ”pannben” som gällde.
Äntligen! Där stod den, skylten där det stod skrivet med stora bokstäver 'KEBNEKAISE FJÄLLSTATION'. Vi klarade det. YES!
Hungriga, blöta och extremt trötta lunkade vi in på en folktom fjällstation klockan halv fyra på natten. Vi värmde oss, lade oss på bänkarna och min skadade vän bröt ihop. Det var den värsta starten man kunde ha på ett fjälläventyr som vi alla hade sett fram emot så länge – men vi hade bara oss själva att skylla.
Det berodde såklart helt på vår ignorans och brist på erfarenhet i fjällmiljö. Du kan läsa dig till hur mycket kunskap som helst, men tar du dåliga beslut så hjälper det föga. Vi skulle förstås ha tagit en natt i Nikkaloukta och påbörjat strapatsen morgonen därpå. En vandring som t.o.m hade kunnat bli trevlig. Hela morgonen och dagen därefter gick åt att återhämta sig i tältet. En dag förlorad men en lärdom rikare – lätt vara övermodig.
DEL 2: Toppbestigningen.
Med nya krafter och ett ordentligt sug att ta toppen så gick vi upp i ottan och förberedde oss för avfärd. Prognosen visade inget vidare väder på hela veckan och vi hade max en dag till godo. Så nu fick det bära eller brista!
Förväntansfulla vandrare påväg mot västra leden.
Första delen av vandringen gick hur bra som helst, det var lite fuktigt i luften och en lätt dimma drog in från väster. Den vackraste regnbåge som jag någonsin hade sett(fortfarande till denna dag) uppenbarade sig över vägen och vi vandrade njutningsfullt genom det sagolika landskapet. Nu var det på riktigt - detta var anledningen varför vi var här.
Vi följde den västra leden och nu började stigningen. När höjden ökade så tilltog även vädret, dimman tätnade och det blev blötare. Men sikten var fortfarande god och vi kände oss hyfsat pigga och fräscha. Eller ja, utom min vän som kämpade med sin höft. Även om han slapp packningen på vägen upp, då vi andra hade erbjudit oss att ta hans del. Men vi var taggade, vi skulle banne mig upp!
Väl vid Kittelbäcken kom första navigationsfelet. Jag måste påminna er om att detta var vår första fjällvandring och den erfarenhet vi hade av att orientera oss i vildmarken var från orienteringen i nian. " Det här är Kaffedalen!" utbrister en självutnämnd navigatör. "Nej, nej detta är bara en vanlig dal, Kaffedalen ligger längre upp", svarade en annan, som såklart hade rätt – men som var minst lika bortkommen… egentligen.
Innan Kittelbäcken var leden rösad, nu började blockterrängen. Om jag inte minns helt fel så var det här den jobbigaste delen av klättringen - en del som senare förbättrades med en trappa(detta var alltså innan trappan).
Här någonstans mötte vi det första sällskapet på väg nedåt: Det hade varit märkbart glest med folk i leden och vi hade knappt mött på någon. Sällskapet bestod av några personer som hade glömt sina handskar i tursäcken och frös så pass mycket så att de behövde vända.
Nu hade vinden tilltagit ganska ordentligt och termometern låg knappt under nollan. Juli månad var ovanligt kall, konstaterade vi och tog på oss våra medtagna skidhandskar. Vi var ändå relativt väl förberedda - klädmässigt.
"Det här ska ändå gå vägen, snart är vi i Kaffedalen" sade navigatör nr två med en självsäker ton.
Efter några timmars "klättring" och pust och stånk så anlände vi till dalen. Eller rättare sagt – det vi trodde var Kaffedalen. Nu var det riktigt pissväder, hård blåst, ett snöoväder hade dragit in, och sikten blev allt sämre. Snart hade vi svårt att se de röda markeringar som visade vart man skulle gå. Det kändes mer och mer som att vi vandrade inne bland molnen.
"Kaffedalen" på västra leden.
Dalen vi hade kommit till symboliserade lite av ett vägskäl. Stigningen fortsatte både till höger och vänster men vår väg var ju utstakad - vi skulle ju följa markeringarna. Om än svåra att se så var dessa röda prickar vår livlina. Här passade det med en kort rast. Vi gick igenom rutten igen för nu kändes det som om vi hade gått en bit. Vi borde ha bestigit första berget, Virremvare och kommit till Kaffedalen. Navigatörerna var relativt eniga även om vi inte riktigt fick ihop det med den topp som låg till vänster om oss. "Äsch, dessa fjällkartor kanske inte är så noggranna ändå" avvisade någon nonchalant och vi fortsatte uppför, vad vi trodde var Kebnekaise.
Snöblåsten blev allt mer svidande, likaså moralen, som hade varit ganska låg ett tag nu. Ja menar hur kul är det att pina sig igenom en brant bestigningen när vädergudarna vänt sig emot oss?
Min kamrat med höftproblemet hade det jobbigast. Men konstant smärta var varje steg en pina. Dock lyste hans kämparglädje igenom och vi alla fick nytt liv när vi insåg att vi hade gått största delen av vägen. Nu var det bara toppbestigningen kvar. Alla var trots allt fast beslutna att pusha upp till toppen!
När vi hade kommit ungefär halvvägs på berget mötte vi nästa sällskap; ett gäng på tre personer. De var på väg ner, minst lika vindpinade som vi var och hade vänt vid Kaffedalen, varav den mest härdade av dem hade fortsatt ensam.
"Kaffedalen, det var väl den vi precis passerade?" frågade vi förundrat.
– Nej, nej.." sade en i gänget, Kaffedalen ligger bakom berget som ni precis bestiger, Viremvare!
Ja, ni läste rätt, vi hade tagit fel på berg. Vi var bara på väg upp för det första berget man bestiger sedan går det nerför igen innan man kan påbörja en bestigning av själva Keb. Långt kvar var bara förnamnet, vi hade inte ens kommit halvvägs. Helvete, det här kommer inte att gå.
Hur lyckades vi med en sådan navigationsmiss? Ja en sak var ju brist på erfarenhet: Det var vår första riktiga toppbestigning och ingen av oss hade navigerat efter fjällkarta tidigare. En annan sak var våra ”killgissarattityden" . "Klart som fan att vi är här!" Hur ser du det? "Men det ser man ju, är´u blind eller.." osv. Ja, ni fattar…
Sedan så spelade såklart väderleken roll, det är ju trots allt enklare om man ser vart åt man ska.
Och ju fler kockar desto sämre soppa. Eller, i detta fall blev det knappt någon soppa i överhuvudtaget. Lärdom: Ge huvudansvaret till en navigatör, gärna någon som har god navigationsförmåga!
När den första chocken hade lagt sig och vi var införstådda med vår position så fattade jag ordet igen. "Men hur är vädret däruppe då.. håller det sig lika dåligt som det är här?" Sa jag med en osannolik förhoppning att vädret mirakulöst skulle bli bättre.
" Nja.. alltså om du tänker på hur det är här nere och jämför det med toppen på Virremvare, ungefär som skillnaden mellan sommar och vinter".
Han tog en kort paus och hämtade andan "Det är riktigt jäkla illa däruppe.. men lycka till!" avslutade han abrupt och hela gänget fortsatte nedåt i ett högt tempo.
Vi stod kvar där i den branta sluttningen, i blåsten med snön smattrandes mot kinderna och kollade uppgivet på varandra. Hur fan kunde detta vara sommar?
Om humöret hade varit dåligt innan så hade det nått absoluta botten nu. Två navigationsmissar, en kamrat med konstant smärta och en snöstorm från helvetet för att toppa det hela. Jag som tidigt hade bestämt mig att jag aldrig skulle ge upp, under inga omständigheter, började på allvar tvivla om detta var genomförbart.
Kommer vi ens att kunna ta oss tillbaka? Vi hade ju ingen aning om hur terrängen, sikten och vädret såg ut längre fram. Det började kännas farligt på riktigt. Men vi kunde ju inte stanna i sluttningen. " Okej, vi kanske inte kommer upp på Keb men vi kan ju inte komma hem utan att kämpat för mödan" Vi bestämde oss för att fortsätta upp till Virremvares topp.
Trött gäng på väg upp för Viermvares topp.
Den återstående vandringen kan inte ha varit mer än ett eller max 1,5 marschpass. När vi tog oss förbi krönet som avgränsade den branta stigningen från den lite mer flacka topplatån, så förstod vi precis vad han menade. På toppen av Virremvare var det verkligen VINTER. Vindstyrkan låg på över 20 sekundmeter och köldeffekten på minus 18. Vi hade svårt att hålla balansen på det ojämna underlaget när kastvindar svepte över fjälllandskapet.
Ögonblicksbilder från filmen på toppen av Vieremvare (1711 m.ö.h.). Den frusna isklumpen är toppflaggan!
Ögonblicket när vi kommer fram till toppflaggan som frusit day after tommorow- style, förevigades med min kamrats mobiltelefon, där jag med förfrusna läppar försöker ge någon typ av lägesrapport innan vi påbörjar nedstigningen.
Jag minns att jag reflekterade över det faktum att om någon av oss hade skadat oss så pass illa att vi inte kunde gå utan blev fast där, så hade vi nog frusit ihjäl inom ett par timmar. Helt utelämnade, utan möjlighet att söka skydd för vind och kyla eller att bli räddade. Inte någon chans att en helikopter hade kunnat landa i det vädret. Den insikten var inte direkt det första jag berättade för mamma när jag kom hem…
Nedstigningen av berget är ju halva jobbet sägs det men i detta fall stämde det inte. Det var en ynnest att få jobba sig hemåt igen. Att få känna hur det blev varmare, att vinden mojnade och att snön byttes mot regn igen.
Att berget ”hade besegrat oss” kändes tydligt och att det där och då kändes som ett misslyckande skulle vi nog alla ha skrivit under på. Men med facit i hand så kan jag säga att vi gjorde helt rätt och jag är glad att vi avbröt i tid. Vi hade varken ork eller erfarenhet att fortsätta i en så pass utsatt miljö och hade vi fortsatt så kunde det relativt odramatiska utfallet blivit något helt annat.
DEL 3: Lärdomarna.
Det har blivit några vandringar sedan dess. Året därpå återvände vi, sugna på revansch och besteg Kebs sydtopp, en vacker och solig dag iklädda t-shirts. Det kändes som natt och dag i jämförelse med året innan.
Lederna var fulla med folk, däribland den hurtiga familjefadern som släpade upp sin ovilliga unge, den pensionerade krutgumman som bockade av sin bucketlist och ynglingarna som bara sökte det lilla äventyret. Ja, alla var där. Så klart så var vandringen fysisk jobbig men det gick i princip felfritt och jag ställde mig helt oförstående till de totala navigationsfel vi tidigare gjort. Övning ger väl färdighet trots allt.
Så varför skriver jag allt detta och blottlägger vårt misslyckande? Jo, jag minns när vi var tillbaka på Virremvare efter att ha bestigit Kebs sydtopp. Klockan började närma sig 15 och en bråkig familj bestående av mamma, pappa och fem barn mötte oss, gåendes i motsatt riktning, på väg upp till toppen.
En känsla av obehag mötte oss alla – och jag skulle ljuga om jag blev förvånad över att det senare arrangerades en räddningsaktion för att hämta en familj som fastnat vid toppstugan. Det vackra väder som jag tidigare nämnde hade snabbt bytts ut mot ett regnoväder – tillräckligt för att göra en redan trött barnfamilj, obenägna att ta sig ned.
Jag vänder mig därför till dig som ska bestiga Kebnekaise för första gången eller spendera dina första dagar i fjällmiljö. Här är några lärdomar som jag tagit med mig:
1). Ha stenkoll på vädret. Vem som helst i bra fysiskt skick kan bestiga Kebnekaise (men det kommer att krävas motivation). Dock kan vädret slå om på några timmar och göra en toppbestigning i princip omöjlig. Ta det säkra före det osäkra, visar väderleksrapporten snö och blåst: Gå inte upp! Planera för några dagar extra så att ni har större valmöjligheter. Vi fick ju vända på Virremvare då det blåste 20 m/s och var full snöstorm – i juli! Kolla inte bara i appen, utan fråga på fjällstationen om en dagsrapport och rekommendation(ofta har de mer info än vad man kan hitta online).
2). Klä dig rätt. Lager på lager. Inga tjocka dunjackor utan skaljacka, fleece, underställ och en träningströja är en bra utgångspunkt. Bättre att börja med för lite kläder på kroppen och ta på sig när man blir kall, än för mycket kläder och svettas. Att bli blöt är något man vill undvika till varje pris. Ta med två par handskar. Ett par lätta handskar som torkar fort samt ett par varma, fodrade handskar.
3). Underskatta inte terrängen. Bra skor med högt skaft, skavsårplåster, tejp, förstahjälpen-kit och gasbinda. Allt sånt bör finnas i en toppbestigningsrygga. Du kommer gå mestadels i blockterräng(vassa stenar) och snö och is. Skaderisken är därför ganska hög.
En vrickad fot eller ett fall mot en vass stenkant är därför inte särskilt långt bort. Om du ska upp på bergets högsta punkt, så kommer du även behöva stegjärn(dessa kan man hyra för en mindre peng på stationen).
4). Till sist: Du bör ha vandrat innan du ger dig på Keb. Som jag skrev innan, det är fullt möjligt att bestiga Keb om man är i bra fysisk form – men har du aldrig vandrat förr, så kommer det troligtvis vara det jobbigaste du någonsin gjort. Därför – vandringsträna i ditt närområde, gå dagsetapper på minst 1 mil på en skogsled.
Då får du en känsla för vandringen, vänjer leder och muskler med den monotona rörelse som vandring faktiskt är, samt den mediterade effekt(ibland nedbrytande) den har på psyket. Ett annat tips är att gå sträckan mellan Nikkaloukta-Keb fjällstation innan ni ger er på toppbestigningen. Ta ej helikopter med andra ord.
Det är en mycket vacker vandring med både skog och öppna, vidsträckta bergsområden och man får en försmak om vad som väntar och får även känna på terrängen. Dessutom kan man käka supergoda renburgare på Enoks i Nikkaloukta. Ett perfekt ställe för en längre rast!
Jag är absolut ingen expert på Keb och det finns säkerligen folk här som har mer erfarenhet än jag har. Men jag har bestigit både Keb och Galdhöpiggen och har lyckats samla på mig några lärdomar genom både egen research och erfarenhet.
Sammanfattningsvis, skulle jag nog vilja säga att den viktigaste punkten är vädret. Har ni tur får ni en vacker och klar sommardag där man kan ta toppen iklädd t-shirt. Har ni otur så kan det vara dimma och skitväder med sikten så dålig så att du inte ser 10 meter framför dig.
Man kan dock minimera risken för att detta ska hända genom att vara flexibel i sin toppbestigningsdag(se punkt 1). Det är även på grund av detta oförutsägbara väder som gör att man inte bestiger Keb i enbart mjukisbyxor och gympadojor. Utan istället har en bra packning med kläder och förnödenheter, förberedd på worst-case scenario.
Tack för mig, och kom ihåg: Vandra som en dumskalle - men en förberedd dumskalle!
Hälsningar, er trogne dumskalle Ludvig
Så bra att ryckas tillbaka till verkligheten och påminnas om att solen inte alltid skiner. Tack för att du delar din erfarenhet.